Den som lyssnar

De skickar hem mig efter varje samtal, för timmen är slut. Blir återigen hänvisad till mig själv.

Ibland har någon i psykiatrin hjälpt mig. Dessvärre sällan långsiktigt.

Ibland har någon i psykiatrin lyssnat på mig. Dessvärre är det undantag.

Det, att inte lyssna genuint, tror jag är en av anledningarna till att hjälpen inte blir långsiktig.

När någon lyssnar ser jag dennes närvaro och märker att de faktiskt är mottagliga.

Den som lyssnar låter mig prata, och tar till sig orden. Utan att värdera.

Den som lyssnar skapar rum för alla mina känslor. Låter mig gråta, utan att trösta eller torka en tår. För den som lyssnar låter mig att vara i det som är, precis som jag är.

Den som lyssnar låter det ta tid.

Den som lyssnar hör och ser när jag är klar.

Den som lyssnar har nu, så gott den kan, satt sig in i min situation, och kan sedan utgå därifrån.

Den som har lyssnat kan nu varsamt leda mig, utan att dra. Den som har lyssnat pushar inte, tvingar inte, anklagar inte, dömer inte. Den tar mig varsamt i hand och går bredvid.

Ibland har den som lyssnat ett annat perspektiv, som gör det möjligt för mig att ta mig an situationen eller problemet från ett annat håll. Men ibland behövs inga råd, utan bara omtanke, förståelse och omsorg. Bara en hand som sträcker ut sin, och som faktiskt greppar min.

Men just nu upplever jag att psykiatrin sträcker ut sin hand, men glömmer att fläta samman fingrarna i mina. Istället rycker de i mig, drar mig mellan mottagningar, påbörjar behandlingar som de tänker blir rätt. Men de glömmer att möta mig, lyssna på mig och börja där jag står.

/Lisa M

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3